Nunnor och tigrar

På något konstigt vis har Emil blivit 8 månader. Här i Filippinerna är han dubbelt så stor som sina jämnåriga kollegor, med sina 10 kg bufflar han lätt till sig leksaker och förvaltar därmed arvet väl från sina fornstora viking-kusiner och Mogulska erövrare.

Han har också blivit klipsk som få. Han gillar tjejer. Om en man kommer fram och vill prata, visar Emil upp ett hårt stenansikte, medan när vi passerar någon söt tjej i shopping mall-en, smilar Emil upp sig från öra till öra.

Han har också räknat ut vad som är riktigt läskigt. Härom veckan åkte vi på tiger-safari. Den gick ut på att man sitter i en galler-försedd ombyggd jeep, medan föraren håller en kyckling strax utanför gallret. De utsvultna tigrarna kastar sig därmed över jeepen och sliter kycklingen i stycken. Det tyckte Emil var jättefestligt, han gillade tigrarna skarpt.

Jeep-bussen var ganska stor, med plats för drygt 20 personer. Det var Saba, Emil, jag och 20 katolska nunnor. När de fick syn på en ny tiger, började nunnorna skrika ”aaaah”, ”iiiiiiiiiiii” osv, ni vet som tjejer gör i berg-och-dal-banan. Det tyckte Emil var skitläskigt. Och jag kan bara hålla med - det finns inget så läskigt som skrikande kvinnor.

Livet är på topp. Vi är löljigt lyckliga alla tre. Och jobbmässigt går det för bra - allt hårt jobb och sena kvällar på kontoret gav trots allt resultat - vi nådde alla 2009-årsmålen redan i Juni.
Så nu gäller det bara att inte röra något andra halvåret. Jag har följaktligen givit alla mina underlydnande order att sitta på sina händer och inte svara i telefonen om den ringer. Och själv kommer jag ta pappaledighet.

I Filippinerna är pappaledighet 5 dagar och mammaledighet 40 dagar inklusive själva utkrystandet. Min chef här, som efter sina 3 dagar semester förra året kom tillbaka och berättade att semestern varit jättelyckad eftersom hotellrummet i Hong Kong disneyland hade ett eget kontorsrum, så att han kunde stänga dörren för att hans barn inte skulle störa honom när han jobbade, har en smula svårt att relatera till begreppet pappaledighet. De flesta är antingen i chocktillstånd över att man kan göra något så galet som att gå på flera månader pappaledighet, eller tror att jag skojar.

En stor eloge till min Sverige-chef Nils, som gör en stolt över den svenska modellen. Det är den typen av stöd man aldrig glömmer. Jag började jobba heltid för 12 år sedan efter examen, och kommer jobba minst 30 år till, så 6 månader pappaledighet är jag övertygad om rätt rätt prioriterat i ett livsperspektiv.

Klicka på bilden nedan för denna omgång foton, de flesta, liksom livet i allmänhet just nu är, centrerade runt Emil. Klicka först länken och sedan "Slideshow" eller "Bildspel".

Rambo

Nu när ni alla saknar bjällerklang, julrusch, lutfisk och tomteskägg och räknar dagarna till nästa julafton, tänkte jag det kan komma bra till pass med en julhälsning från Filippinerna.


Emil hade ju hunnit bli nästan två månader vid det laget, så jag kände att det var dags för honom att bege sig ut i djungeln innan han blir alldeles bortklemad med driver, piga och mammaledig Saba. Så med Rambo som målbild, bokade vi resa till en beachresort här i Filippinerna över jul. Min mamma, nu stolt farmor, var här och för första gången på 35 år, var jag inte hennes baby längre. Vi var lite oroliga eftersom det var 4-timmars bilresa och sedan 2 timmar med banka-båt. Det visade sig dock att "helfestligt" var betyget på båda färdmedlen.

Väl där, fanns det t.o.m. tomte på stranden för alla traktens 300 barn. Huruvida resort-ägaren, som var tomten, var far till alla 300 barnen förblir oklart. Fransk kock säkrade utmärkt julmiddag och Farmor säkrade julklappsutdelning och sovmorgnar för pappa&mamma.

Djungelstrapatsen var egentligen mer tänkt som en promenad. Så blev det dock ej. Faktum är att Rambo hade varit stolt över oss.

Det hade nämligen regnat innan, och det trevliga promenadstråket genom kokosnötsdjungeln hade förvandlats till aldrig tidigare skådat äventyr. Leran liksom byggde upp både neråt och i sidled tills flip-flopsen förvandlats till flera kilo tunga formidabla snöskor. Alla ni som prövat att tejpa tre mjölkpaket på en flipflop med sådan där rem mellan stortån och pektån (eller vad den tån heter) och sedan gå genom en djungel, vet vad jag menar.

Tropisk värme hängde tungt och Pappa Anders, Mamma Saba, Farmor Laila och Emil på pappas axel stretade på i djungeln. Djungelpromenaden var pappas idé, som ni säkert räknat ut. Eftersom denna idé inte fullt visade sig ha Nobelpris-potential, lägrade sig en mer och mer tryckt stämning medan leran försökte hackas bort från flipflopsen och Pappa Anders försökte driva på sin fru och mor djupare in i djungeln med muntra tillrop som "vi kan ju inte vända nu, det är ju närmare till andra sidan".


Som tur är, är de av tufft virke och efter en avslutande 45-gradig klättring i lervälling, var vi till slut framme på andra sidan ön, där pannkakor och kaffe väntade på närmaste strandcafé. Därifrån var det bara 500 meter behagligt strandstrosande till vår bungalow. När vi skulle spatsera hem utbrast servitrisen "Oj, ska ni gå ända dit med bebisen!". Vi upplyste henne inte om att vi just gått en halvmil tvärs genom hela ön, rakt i kokos-djungeln.

Så nu funderar ni: Hur tog Emil om det här då?
Han ÄLSKADE det. Antingen flinade han eller tog sig tupplur. Så det blir nog Rambo av honom till slut. När vi kom hem till bungalowen, tyckte han det var astråkigt och ville gå ut igen. Favoritaktiviteter inkluderar därmed att åkt banka, djungelstrapats, åka öppen Jeepney, bada fötter i Pacific Ocean och titta på tomten på sandstranden. Så nu gäller det att bräcka det.

På korten är Emil mellan 6 och 8 veckor. Klicka bilden nedan för fotoalbumet.



Glada hälsningar från Filippinerna

Pappa

29e oktober kl. 16.21 blev jag alltså pappa.
Emil Zacharias Larsson. 3430g. 52cm.


Dramatiskt värre blev det, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

I början gick allt fint, dock lite långrandigt med 18 timmar värkar. Själva ut-farten blev dock dramatisk. Uppåt 3 timmar krystande, under vilka gynläkaren blev mer och mer stressad, och fler och fler läkare och sjuksköterskor kallades in. Till slut var det 15 personer i rummet, alla verktyg hade gåtts igenom utan framgång, gynläkaren var genomsvett och jag krystade lika mycket som Saba, vilket en av läkarna påpekade efteråt. Men ungen ville inte ut.

Senare visade det sig att han dels låg med ansiktet åt fel håll och dels hade några cm större huvud än vanligt, och kombinationen gjorde att klossen helt enkelt inte passade i hålet.

Bland dessa 15 st sjukvårdspersonal, var det till slut Saba som hade mest vett och sans och sammanfattade läget: Det här går inte - ni får påta in honom igen och ta ut honom andra hållet. Sagt och gjort, påtade de in huvudet igen, sydde igen den änden och öppnade i andra änden och bebisen kom ut.

Kritvit. Armarna och benen hände lealöst ner. Barnläkaren drog fram syrgaspump. Den enda som var vitare än bebisen var antagligen mitt ansikte. Bebisen andades inte och jag trodde den var död. Efter lite andningshjälp och gnuggning hördes dock ett litet gnäll och strax därefter ett litet skrik. Tårarna forsade - vi hade fått en liten pojke.

Ett par timmar senare var han i högform och hade inte fått några blödningar eller andra problem, som tur var. Bredvid raden med små filippinska bebisar med små bröstkorgar och runda magar, kom så vår svensk-pakistanska bebis med stor bröstkorg som hävde upp och ner, kraftiga muskulösa lår och starka armar som boxade i luften. En riktig Viking, tänkte jag. En riktig Pakistansk karlakarl tänkte Saba - bara mustaschen som saknas.

”Efter det här ska jag kanske bli tandläkare i stället”, sammanfattade Manilas bästa gynläkare läget efteråt, efter 12 års privat praktik, dock nästan lika lycklig och stolt som vi att allt gick bra till slut.

Emil Zacharias Larsson tittar nu storögt på alla nya intryck och är med i allt som händer. Han hatar att byta blöjor, annars är han nästan alltid på gott humör och gillar speciellt att sitta vid poolen, som sin pappa. Som både sin mor och sin far gillar han också att äta gott. Så på en vecka sedan vi lämnade sjukhuset har han gått upp 20% i vikt…

Är det inte fascinerande vad de kan redan efter ett par dagar. Känner igen röster, platser, saker och känslolägen. När mamma pratar och han vänder blicken mot precis den punkten i rummet.

Jag har pirat-nedladdat Emil i Lönneberga-filmen och simultanöversatt för Saba och Emil. Saba skrattade gott, men Emil tyckte mest det var festligt när det var musik och somnade precis när det var som allra mest spännande.

Andra natten hemma vaknade jag förskräckt av dagsljus på morgonen och trodde att Emil inte fått mat på hela natten. Det visade sig dock att Saba gett honom mat 4 gånger och jag hade inte ens vaknat. Well well, jag kanske kan bidra mer inom lek-detaljen.

Lyckliga hälsningar från två mycket stolta föräldrar och från en glad pigg liten Emil Zacharias.

Klicka nedan för lite fler bilder:

Fri Press

Det är praktiskt det här med fri press. Här betyder det att man bjuder journalisterna på brakmiddag, och så skriver de en artikel enligt önskemål (efter bästa förmåga ska dock tilläggas).


Fasligt massa jobb här i Filippinerna faktiskt. Uttrycket "jag måste gå hem" finns ej som vokabulär. Kunden skickar glatt 1000 frågor med "vendor to reply in 24 hours" annars går världen under. Att de sedan tar de 1 år på sig att bestämma sig, är en annan femma.

Vår fyrabarnsmamma till sekreterare jobbar med glatt humör 16 timmar per veckodag, och går sedan upp 04.30 på lördagsmorgonen för att ut och ro drakbåt. Och vår alltid välsminkade account manager bor 1.5 timme bil bort och snittar 14-15 timmar på jobbet. Det lämnar 5 timmar sömn, med make-up och frukost i bilen. Hon har dock bara ett barn. Antagligen knepigt att förflytta själva barnagörandet till bilen.

Alltså klar latmask-flagga om man glider hem vid åttahugget efter bara 11-12 timmar. För undertecknad latmask går barnagörandet desto bättre. Eller. Ja, min insats (om uttrycket ursäkas) var väl begränsad. Men Sabas mage växer som en ballong. Nu är det tre veckor kvar, och vi har bäddat spjälsängen och laddat blöjorna. Nu saknas bara själva bebben. Ska bli spännande, minst sagt...


Namnförslag mottages varmt. Usama bin Anders känns trots allt inte helt rätt. Och arbetsnamnet Chotu ("liten" på urdu) är kanske inte helt optimalt om han blir tonårsgrabb och ska impa på brudarna.

Vi hade en fantastisk 2-veckorssemester i Sverige. Två veckor var förstås för kort, och det var omöjligt att hinna vara överallt, men de vi inte lyckades pussla ihop besökte vi i anden. Vi hann trots allt med Stockholm, Uppsala, Mjölby, Linköping, Malmö, Kristianstad, Ödeshög, mm. Det var verkligen Sverige från dess allra bästa sida, med glada människor och härligt sommarliv. Saba älskade er alla, även ni som bjöd in oss och som vi inte hann träffa. Jag förklarade dock att jag bara visar henne de bästa platserna och de bästa människorna. Tack för de härliga dagarna!

Så i regnruskets oktober kommer här ett par svenska sommarbilder, samt Chotu Inside. Klicka på bilden nedan.


(Den som har extra tålamod alternativt vill hitta sig själv på bild, kan klicka här i stället.)

Size does matter

Hej vänner!

Sent ska syndaren vakna, ingen ko på isen så länge rumpan är i land, och lagom är bäst. Ibland saknar jag Sverige och på fredag är det 2 veckor semester & Sverige-turné!

Filippinerna-turnén har på sista tiden inneburit en hel del höjdpunkter. Den största av dessa, Donsol, introducerades med billboards med texten "Size does matter".

För alla spända kvinnliga läsare rör det sig om dock bara om hajar.

10-12 meter långa valhajar, och man snorklar en meter från dem. Det är som att stå på gatan när en lastbil kommer mot en. Fast vackrare. Som varelser från en annan värld, med stjärnprydd ryggtavla som glimrandet av solsken i klart vatten. En av mitt livs mest fantastiska upplevelser. Valhajar härstammar från ca 60 miljoner år sedan, ungefär när dinosaurierna tros ha dött ut. Besök i en annan värld, ungefär som att åka och hälsa på King Kong. Värt en resa till Filippinerna bara för den här upplevelsen. (Foton finns i albumet, dock inte mina.)

500 meter bort på andra sidan ön som är en världsunik för sina hajar, bor yrkesfiskarna som glatt fiskar upp thresher sharks och säljer köttet och fenorna för en spottstyver. Jag läste en artikel här att en levande thresher-haj är värd ungefär 20,000 kr för dykturismen. Per år. Tragiskt att inte politikerna kan styra upp detta. Ungefär som torsken i Sverige. Så passa på medan detta fortfarande finns kvar.



Kul med rykande vulkan vid flygplatsen också som ser ut precis som i Bamse-serietidningarna när jag var liten.

Nästa höjdpunkt var Bohol. Även här har storleken betydelse. Väldens minsta primat (ungefär apa) bor nämligen här, Tarsier, stor som en handflata. Detta är förebilden för både E.T. och Yoda i Star Wars. Bilderna talar för sig själva.

Nu har jag bara ett problem.

Sedan de flesta av de här bilderna togs, har Saba blivit så himla tjock om magen. Som en stor badboll som står ut. Och det verkar bo någon som rör sig där inne. Undrar vad som orsakat det. Jag minns inte att vare sig ET eller Yoda orsakade liknande problem, men jag är himla orolig för de här Alien-filmerna.

Klicka nedan för bilderna
(Ifall bildspelet inte startar automatiskt, clicka på "Slideshow" precis ovanför miniatyrbilderna.)



Hälsn från Filippinerna

Gifta

Jag blev gift. Saba dök upp i kyrkan och sprang inte ut i sista sekund. Den 4-årige ringbäraren tog sitt uppdrag på stort allvar.
Kort sagt, succé.

Hennes kompis som gifte sig nyligen hade 27 klänningar, som byttes under 4 dagar lång tillställning, men vi hade snålt nog bara 2 klänningar och 2 dagar.

Saba ville också hålla nere antalet personer, så blev bara en liten intim tillställning med 400 gäster. Ingen av dessa ropade "I OBJECT" vid någon kritisk tidpunkt.

Det är två album denna gång:
- Bröllop med förfest
- Honeymoon i Filippinerna

Den sistnämnda tillbringades i Palawan, "mother nature's last frontier", som verkligen var ett under av orörd natur.

När vi var på en station där det enligt uppgift skulle finnas Monitor Lizards (1.5 metersödlor) och jag frågar var man kan hitta dem, förväntade jag mig svar på hur vi ska organisera expeditionen. I stället börjar killen titta sig omkring och pekar bakom min axel och säger "Det sitter en under busken där". Mycket riktigt så 3 meter bort sitter en dinosaur under busken. Strax bredvid apan.

Saba som inte kunde simma (inget vatten i Lahore) snorklade glatt med manslånga fiskar och vi gick vilse i jungeln. Inte en tysk så långt ögat kunde se.

Två album, som behöver startas var för sig i tur och ordning, klicka på bilderna:
Nu bor vi lyckliga och glada i ett segregerat lyxghetto i Manila.

Tuff start med ett leende

Då har jag hunnit vara i Filippinerna i två månader redan. Wow säger ni, på rygg i sanden med tårna i guppande vågor medan exotiska damer fyller på Piña Coladan, och enda orosmolnet är om paraplyet är i vägen för sugröret. Eller?



Medan Pakistan var glatt och rätt bekymmersfritt med ständiga upptåg och utflykter, så har Filippinerna varit ganska tufft. Lite tvärt om mot vad man kunde vänta sig, eller vad säger ni?

Livet och landet är toppen. Jobbet har varit rätt pressat. När jag intervjudade killen som hade jobbet innan, så berättade han om hur bra allt var, trevliga kollegor, bra kunden, fantastisk miljön, härligt kontoret, bra chefer osv osv.
”Men om det är så här bra, varför stannar du inte då??” frågade jag gång på gång.
Och det enda han, gång på gång, sade inte var helt bra, var att han kände att det blev för mycket långa kvällar och helger, ”Äh” tänkte jag, det där fixar jag. Det är bara att planera lite bättre. Det kan jag.

Well. Kanske var det inte riktigt så lätt. För att förstå läget så låt mig ge ett exempel: Vår sekreterare jobbar typiskt 14-16 timmar på kontoret. Sedan bor hon ca 1 timme från kontoret. Innan jobbet tränar hon rodd 1 timme. Och har 4 barn.
När det är mycket att göra på kontoret så går folk inte hem på natten, utan kör natten också, och så nästa dag. De jobbar betydligt mer än dubbelt så mycket som vi gör i Sverige, kanske 3 gånger så mycket, sett över en hel karriär om man tar hänsyn även till semesterlängder, föräldraledighet, VAB och annat som de skämtar om här.

Klockan 18.45 förra lördagskvällen när vi var ute på en bar och drack öl, så SMS-ar kunden ”We have sent new clarifications, please check your email and revert”.

Där ligger ribban lite. Rätt tufft alltså, och man får jobba på. Men det ska nog gå att få fason på. Lite mer svensk tråkig planering tror jag kan göra susen.

Stämningen är HELT fantastisk. Folk skrattar, är glada och ler och har roligt. På jobbet och utanför jobbet. Det tror jag är nyckeln till varför folk kan hålla igång på det här sättet. Det är oerhört lite negativ stress, och i stället ett positivt angreppssätt på allt. Det tror jag är en stor livs-lärdom. Le mer så får man mer energi.

Här har man tagit den idén att le till sin extrem. De skojar själva med att när det varit tyfon och översvämning och folk sitter på halmtaken på sina totalförstörda hus och väntar på att bli räddade av helikopter, så när TV-teamet flyger förbi för att filma förödelsen, så ler de och vinkar till kameran. (Sant)

Jaha, då är det dags att gifta sig.
Känns fortfarande lika rätt som innan. Skönt.

Vi kör första ceremonin i Pakistan på lördag, på landet utanför Lahore där hon växte upp, ett lantligt idylliskt bröllop. Det här med giftermål är trots allt allra viktigast för tjejen, så det kan vara trevligt att ta första svängen där hennes vänner och familj kan komma. Så kör vi nästa i Sverige framåt vårkanten någon gång, med mer tema brakfest.

Och så kan det ju passa bra att åka till Pakistan den här veckan när det just är utlyst undantagstillstånd också. Verkar dock mest som att det är presidenten och chefen för högsta domstolen som tjivas om vem det egentligen är som bestämmer. Är väl som att på Sicilien dricker man lika mycket rödtjut och kollar lika mycket fotboll oavsett om påven har problem i Vatikanen.

Jag har fixat finfina ringar och morgongåva och planerat bröllopsresan i Filippinerna. Hon har fixat resten, vilket är rätt mycket. Så en bra arbetsuppdelning...

Under tiden har hon avslutat sina 2 heltidsjobb plus 2 konsultjobb, så efter vi gift oss drar vi tillsammans hit till Manila. Vi har fått en toppenfin lägenhet med panoramafönster och självklart en separat avdelning där pigan förväntas bo, jag har även fått den största SUV jag suttit i, och allehanda andra förmåner. Bortskämd är bara förnamnet.

Lite partaj har det hunnits med också på helgerna. De är galna efter mörkrets inbrott här i Filippinerna-Manila, det är bara att konstatera… Jag har aldrig varit med om något Ericsson-kontor där det är så lätt att få folk att åka på tjänsteresa så långt bort. Det är lite av en idyll på många sätt. Glada vackra människor som ler och skrattar, allt är möjligt och galna fester halva natten för den som vill.

En annan reflektion är att alla vill gifta sig med en. Och oftast är det oklart om de skojar eller är allvarliga, men helt klart är att utlänningar står högt i kurs i Filippinerna av någon outgrundlig anledning eftersom de lokala killarna verkar väldigt trevliga, ser bra ut och har bra värderingar, så vitt jag kan bedöma.

Det går 100 par i kombinationen vit man lokal kvinna, på 1 par i den omvända kombinationen. Är det lokala killar som inte gillar västerländska tjejer eller är det västerländska tjejer som inte gillar lokala killar. Eller är det att tjänsteresor där man kan råka springa på någon görs i 99% av män? Eller kanske det har med fysiken att göra. De är i snitt kortare och lite nättare här än i väst, och lång grov kille med kort nätt tjej, är som bekant mer populärt än Wienerschnitzel Helga möter Lille Stig. Samtidigt håller inte det heller riktigt – det finns en hel del rätt långa och grova killar här, basket är f.ö. landets ”nationalsport”.
Eller är asiatiska tjejer helt enkelt snyggare än västerländska, medan västerländska män är snyggare än asiatiska män?

En annan teori som stötts och blötts här de här två månaderna är att ensamma män tar vem som helst. Men det verkar inte heller hålla riktigt. Expatsen här är rätt företagsamma, världsvana, rika, i snitt yngre till medelålders män som hamnar rätt högt upp på listan av attraktion, varsomhelst i världen som är här, sett i genomsnitt. Så att det är losers corner man ser här stämmer inte heller. Det hela är ett mysterium.

Kan det ha med storleken att göra? Vi är alla förbryllade. Vad säger den kvinnliga delen av läsarskaran, varför diskriminerar ni asiatiska killar?

Några foton att tala om har det inte blivit, så jag skickar väl två bilder på ringarna. Visa nu inte dessa för Saba någon!!!