Då har jag hunnit vara i Filippinerna i två månader redan. Wow säger ni, på rygg i sanden med tårna i guppande vågor medan exotiska damer fyller på Piña Coladan, och enda orosmolnet är om paraplyet är i vägen för sugröret. Eller?
Medan Pakistan var glatt och rätt bekymmersfritt med ständiga upptåg och utflykter, så har Filippinerna varit ganska tufft. Lite tvärt om mot vad man kunde vänta sig, eller vad säger ni?
Livet och landet är toppen. Jobbet har varit rätt pressat. När jag intervjudade killen som hade jobbet innan, så berättade han om hur bra allt var, trevliga kollegor, bra kunden, fantastisk miljön, härligt kontoret, bra chefer osv osv.
”Men om det är så här bra, varför stannar du inte då??” frågade jag gång på gång.
Och det enda han, gång på gång, sade inte var helt bra, var att han kände att det blev för mycket långa kvällar och helger, ”Äh” tänkte jag, det där fixar jag. Det är bara att planera lite bättre. Det kan jag.
Well. Kanske var det inte riktigt så lätt. För att förstå läget så låt mig ge ett exempel: Vår sekreterare jobbar typiskt 14-16 timmar på kontoret. Sedan bor hon ca 1 timme från kontoret. Innan jobbet tränar hon rodd 1 timme. Och har 4 barn.
När det är mycket att göra på kontoret så går folk inte hem på natten, utan kör natten också, och så nästa dag. De jobbar betydligt mer än dubbelt så mycket som vi gör i Sverige, kanske 3 gånger så mycket, sett över en hel karriär om man tar hänsyn även till semesterlängder, föräldraledighet, VAB och annat som de skämtar om här.
Klockan 18.45 förra lördagskvällen när vi var ute på en bar och drack öl, så SMS-ar kunden ”We have sent new clarifications, please check your email and revert”.
Där ligger ribban lite. Rätt tufft alltså, och man får jobba på. Men det ska nog gå att få fason på. Lite mer svensk tråkig planering tror jag kan göra susen.
Stämningen är HELT fantastisk. Folk skrattar, är glada och ler och har roligt. På jobbet och utanför jobbet. Det tror jag är nyckeln till varför folk kan hålla igång på det här sättet. Det är oerhört lite negativ stress, och i stället ett positivt angreppssätt på allt. Det tror jag är en stor livs-lärdom. Le mer så får man mer energi.
Här har man tagit den idén att le till sin extrem. De skojar själva med att när det varit tyfon och översvämning och folk sitter på halmtaken på sina totalförstörda hus och väntar på att bli räddade av helikopter, så när TV-teamet flyger förbi för att filma förödelsen, så ler de och vinkar till kameran. (Sant)
Jaha, då är det dags att gifta sig.
Känns fortfarande lika rätt som innan. Skönt.
Vi kör första ceremonin i Pakistan på lördag, på landet utanför Lahore där hon växte upp, ett lantligt idylliskt bröllop. Det här med giftermål är trots allt allra viktigast för tjejen, så det kan vara trevligt att ta första svängen där hennes vänner och familj kan komma. Så kör vi nästa i Sverige framåt vårkanten någon gång, med mer tema brakfest.
Och så kan det ju passa bra att åka till Pakistan den här veckan när det just är utlyst undantagstillstånd också. Verkar dock mest som att det är presidenten och chefen för högsta domstolen som tjivas om vem det egentligen är som bestämmer. Är väl som att på Sicilien dricker man lika mycket rödtjut och kollar lika mycket fotboll oavsett om påven har problem i Vatikanen.
Jag har fixat finfina ringar och morgongåva och planerat bröllopsresan i Filippinerna. Hon har fixat resten, vilket är rätt mycket. Så en bra arbetsuppdelning...
Under tiden har hon avslutat sina 2 heltidsjobb plus 2 konsultjobb, så efter vi gift oss drar vi tillsammans hit till Manila. Vi har fått en toppenfin lägenhet med panoramafönster och självklart en separat avdelning där pigan förväntas bo, jag har även fått den största SUV jag suttit i, och allehanda andra förmåner. Bortskämd är bara förnamnet.
Lite partaj har det hunnits med också på helgerna. De är galna efter mörkrets inbrott här i Filippinerna-Manila, det är bara att konstatera… Jag har aldrig varit med om något Ericsson-kontor där det är så lätt att få folk att åka på tjänsteresa så långt bort. Det är lite av en idyll på många sätt. Glada vackra människor som ler och skrattar, allt är möjligt och galna fester halva natten för den som vill.
En annan reflektion är att alla vill gifta sig med en. Och oftast är det oklart om de skojar eller är allvarliga, men helt klart är att utlänningar står högt i kurs i Filippinerna av någon outgrundlig anledning eftersom de lokala killarna verkar väldigt trevliga, ser bra ut och har bra värderingar, så vitt jag kan bedöma.
Det går 100 par i kombinationen vit man lokal kvinna, på 1 par i den omvända kombinationen. Är det lokala killar som inte gillar västerländska tjejer eller är det västerländska tjejer som inte gillar lokala killar. Eller är det att tjänsteresor där man kan råka springa på någon görs i 99% av män? Eller kanske det har med fysiken att göra. De är i snitt kortare och lite nättare här än i väst, och lång grov kille med kort nätt tjej, är som bekant mer populärt än Wienerschnitzel Helga möter Lille Stig. Samtidigt håller inte det heller riktigt – det finns en hel del rätt långa och grova killar här, basket är f.ö. landets ”nationalsport”.
Eller är asiatiska tjejer helt enkelt snyggare än västerländska, medan västerländska män är snyggare än asiatiska män?
En annan teori som stötts och blötts här de här två månaderna är att ensamma män tar vem som helst. Men det verkar inte heller hålla riktigt. Expatsen här är rätt företagsamma, världsvana, rika, i snitt yngre till medelålders män som hamnar rätt högt upp på listan av attraktion, varsomhelst i världen som är här, sett i genomsnitt. Så att det är losers corner man ser här stämmer inte heller. Det hela är ett mysterium.
Kan det ha med storleken att göra? Vi är alla förbryllade. Vad säger den kvinnliga delen av läsarskaran, varför diskriminerar ni asiatiska killar?
Några foton att tala om har det inte blivit, så jag skickar väl två bilder på ringarna. Visa nu inte dessa för Saba någon!!!
