Pappa

29e oktober kl. 16.21 blev jag alltså pappa.
Emil Zacharias Larsson. 3430g. 52cm.


Dramatiskt värre blev det, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

I början gick allt fint, dock lite långrandigt med 18 timmar värkar. Själva ut-farten blev dock dramatisk. Uppåt 3 timmar krystande, under vilka gynläkaren blev mer och mer stressad, och fler och fler läkare och sjuksköterskor kallades in. Till slut var det 15 personer i rummet, alla verktyg hade gåtts igenom utan framgång, gynläkaren var genomsvett och jag krystade lika mycket som Saba, vilket en av läkarna påpekade efteråt. Men ungen ville inte ut.

Senare visade det sig att han dels låg med ansiktet åt fel håll och dels hade några cm större huvud än vanligt, och kombinationen gjorde att klossen helt enkelt inte passade i hålet.

Bland dessa 15 st sjukvårdspersonal, var det till slut Saba som hade mest vett och sans och sammanfattade läget: Det här går inte - ni får påta in honom igen och ta ut honom andra hållet. Sagt och gjort, påtade de in huvudet igen, sydde igen den änden och öppnade i andra änden och bebisen kom ut.

Kritvit. Armarna och benen hände lealöst ner. Barnläkaren drog fram syrgaspump. Den enda som var vitare än bebisen var antagligen mitt ansikte. Bebisen andades inte och jag trodde den var död. Efter lite andningshjälp och gnuggning hördes dock ett litet gnäll och strax därefter ett litet skrik. Tårarna forsade - vi hade fått en liten pojke.

Ett par timmar senare var han i högform och hade inte fått några blödningar eller andra problem, som tur var. Bredvid raden med små filippinska bebisar med små bröstkorgar och runda magar, kom så vår svensk-pakistanska bebis med stor bröstkorg som hävde upp och ner, kraftiga muskulösa lår och starka armar som boxade i luften. En riktig Viking, tänkte jag. En riktig Pakistansk karlakarl tänkte Saba - bara mustaschen som saknas.

”Efter det här ska jag kanske bli tandläkare i stället”, sammanfattade Manilas bästa gynläkare läget efteråt, efter 12 års privat praktik, dock nästan lika lycklig och stolt som vi att allt gick bra till slut.

Emil Zacharias Larsson tittar nu storögt på alla nya intryck och är med i allt som händer. Han hatar att byta blöjor, annars är han nästan alltid på gott humör och gillar speciellt att sitta vid poolen, som sin pappa. Som både sin mor och sin far gillar han också att äta gott. Så på en vecka sedan vi lämnade sjukhuset har han gått upp 20% i vikt…

Är det inte fascinerande vad de kan redan efter ett par dagar. Känner igen röster, platser, saker och känslolägen. När mamma pratar och han vänder blicken mot precis den punkten i rummet.

Jag har pirat-nedladdat Emil i Lönneberga-filmen och simultanöversatt för Saba och Emil. Saba skrattade gott, men Emil tyckte mest det var festligt när det var musik och somnade precis när det var som allra mest spännande.

Andra natten hemma vaknade jag förskräckt av dagsljus på morgonen och trodde att Emil inte fått mat på hela natten. Det visade sig dock att Saba gett honom mat 4 gånger och jag hade inte ens vaknat. Well well, jag kanske kan bidra mer inom lek-detaljen.

Lyckliga hälsningar från två mycket stolta föräldrar och från en glad pigg liten Emil Zacharias.

Klicka nedan för lite fler bilder:

Fri Press

Det är praktiskt det här med fri press. Här betyder det att man bjuder journalisterna på brakmiddag, och så skriver de en artikel enligt önskemål (efter bästa förmåga ska dock tilläggas).


Fasligt massa jobb här i Filippinerna faktiskt. Uttrycket "jag måste gå hem" finns ej som vokabulär. Kunden skickar glatt 1000 frågor med "vendor to reply in 24 hours" annars går världen under. Att de sedan tar de 1 år på sig att bestämma sig, är en annan femma.

Vår fyrabarnsmamma till sekreterare jobbar med glatt humör 16 timmar per veckodag, och går sedan upp 04.30 på lördagsmorgonen för att ut och ro drakbåt. Och vår alltid välsminkade account manager bor 1.5 timme bil bort och snittar 14-15 timmar på jobbet. Det lämnar 5 timmar sömn, med make-up och frukost i bilen. Hon har dock bara ett barn. Antagligen knepigt att förflytta själva barnagörandet till bilen.

Alltså klar latmask-flagga om man glider hem vid åttahugget efter bara 11-12 timmar. För undertecknad latmask går barnagörandet desto bättre. Eller. Ja, min insats (om uttrycket ursäkas) var väl begränsad. Men Sabas mage växer som en ballong. Nu är det tre veckor kvar, och vi har bäddat spjälsängen och laddat blöjorna. Nu saknas bara själva bebben. Ska bli spännande, minst sagt...


Namnförslag mottages varmt. Usama bin Anders känns trots allt inte helt rätt. Och arbetsnamnet Chotu ("liten" på urdu) är kanske inte helt optimalt om han blir tonårsgrabb och ska impa på brudarna.

Vi hade en fantastisk 2-veckorssemester i Sverige. Två veckor var förstås för kort, och det var omöjligt att hinna vara överallt, men de vi inte lyckades pussla ihop besökte vi i anden. Vi hann trots allt med Stockholm, Uppsala, Mjölby, Linköping, Malmö, Kristianstad, Ödeshög, mm. Det var verkligen Sverige från dess allra bästa sida, med glada människor och härligt sommarliv. Saba älskade er alla, även ni som bjöd in oss och som vi inte hann träffa. Jag förklarade dock att jag bara visar henne de bästa platserna och de bästa människorna. Tack för de härliga dagarna!

Så i regnruskets oktober kommer här ett par svenska sommarbilder, samt Chotu Inside. Klicka på bilden nedan.


(Den som har extra tålamod alternativt vill hitta sig själv på bild, kan klicka här i stället.)

Size does matter

Hej vänner!

Sent ska syndaren vakna, ingen ko på isen så länge rumpan är i land, och lagom är bäst. Ibland saknar jag Sverige och på fredag är det 2 veckor semester & Sverige-turné!

Filippinerna-turnén har på sista tiden inneburit en hel del höjdpunkter. Den största av dessa, Donsol, introducerades med billboards med texten "Size does matter".

För alla spända kvinnliga läsare rör det sig om dock bara om hajar.

10-12 meter långa valhajar, och man snorklar en meter från dem. Det är som att stå på gatan när en lastbil kommer mot en. Fast vackrare. Som varelser från en annan värld, med stjärnprydd ryggtavla som glimrandet av solsken i klart vatten. En av mitt livs mest fantastiska upplevelser. Valhajar härstammar från ca 60 miljoner år sedan, ungefär när dinosaurierna tros ha dött ut. Besök i en annan värld, ungefär som att åka och hälsa på King Kong. Värt en resa till Filippinerna bara för den här upplevelsen. (Foton finns i albumet, dock inte mina.)

500 meter bort på andra sidan ön som är en världsunik för sina hajar, bor yrkesfiskarna som glatt fiskar upp thresher sharks och säljer köttet och fenorna för en spottstyver. Jag läste en artikel här att en levande thresher-haj är värd ungefär 20,000 kr för dykturismen. Per år. Tragiskt att inte politikerna kan styra upp detta. Ungefär som torsken i Sverige. Så passa på medan detta fortfarande finns kvar.



Kul med rykande vulkan vid flygplatsen också som ser ut precis som i Bamse-serietidningarna när jag var liten.

Nästa höjdpunkt var Bohol. Även här har storleken betydelse. Väldens minsta primat (ungefär apa) bor nämligen här, Tarsier, stor som en handflata. Detta är förebilden för både E.T. och Yoda i Star Wars. Bilderna talar för sig själva.

Nu har jag bara ett problem.

Sedan de flesta av de här bilderna togs, har Saba blivit så himla tjock om magen. Som en stor badboll som står ut. Och det verkar bo någon som rör sig där inne. Undrar vad som orsakat det. Jag minns inte att vare sig ET eller Yoda orsakade liknande problem, men jag är himla orolig för de här Alien-filmerna.

Klicka nedan för bilderna
(Ifall bildspelet inte startar automatiskt, clicka på "Slideshow" precis ovanför miniatyrbilderna.)



Hälsn från Filippinerna