Fasligt massa jobb här i Filippinerna faktiskt. Uttrycket "jag måste gå hem" finns ej som vokabulär. Kunden skickar glatt 1000 frågor med "vendor to reply in 24 hours" annars går världen under. Att de sedan tar de 1 år på sig att bestämma sig, är en annan femma.
Vår fyrabarnsmamma till sekreterare jobbar med glatt humör 16 timmar per veckodag, och går sedan upp 04.30 på lördagsmorgonen för att ut och ro drakbåt. Och vår alltid välsminkade account manager bor 1.5 timme bil bort och snittar 14-15 timmar på jobbet. Det lämnar 5 timmar sömn, med make-up och frukost i bilen. Hon har dock bara ett barn. Antagligen knepigt att förflytta själva barnagörandet till bilen.
Alltså klar latmask-flagga om man glider hem vid åttahugget efter bara 11-12 timmar. För undertecknad latmask går barnagörandet desto bättre. Eller. Ja, min insats (om uttrycket ursäkas) var väl begränsad. Men Sabas mage växer som en ballong. Nu är det tre veckor kvar, och vi har bäddat spjälsängen och laddat blöjorna. Nu saknas bara själva bebben. Ska bli spännande, minst sagt...
Namnförslag mottages varmt. Usama bin Anders känns trots allt inte helt rätt. Och arbetsnamnet Chotu ("liten" på urdu) är kanske inte helt optimalt om han blir tonårsgrabb och ska impa på brudarna.
Vi hade en fantastisk 2-veckorssemester i Sverige. Två veckor var förstås för kort, och det var omöjligt att hinna vara överallt, men de vi inte lyckades pussla ihop besökte vi i anden. Vi hann trots allt med Stockholm, Uppsala, Mjölby, Linköping, Malmö, Kristianstad, Ödeshög, mm. Det var verkligen Sverige från dess allra bästa sida, med glada människor och härligt sommarliv. Saba älskade er alla, även ni som bjöd in oss och som vi inte hann träffa. Jag förklarade dock att jag bara visar henne de bästa platserna och de bästa människorna. Tack för de härliga dagarna!
Så i regnruskets oktober kommer här ett par svenska sommarbilder, samt Chotu Inside. Klicka på bilden nedan.
(Den som har extra tålamod alternativt vill hitta sig själv på bild, kan klicka här i stället.)
