Emil Zacharias Larsson. 3430g. 52cm.
Dramatiskt värre blev det, och jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
I början gick allt fint, dock lite långrandigt med 18 timmar värkar. Själva ut-farten blev dock dramatisk. Uppåt 3 timmar krystande, under vilka gynläkaren blev mer och mer stressad, och fler och fler läkare och sjuksköterskor kallades in. Till slut var det 15 personer i rummet, alla verktyg hade gåtts igenom utan framgång, gynläkaren var genomsvett och jag krystade lika mycket som Saba, vilket en av läkarna påpekade efteråt. Men ungen ville inte ut.
Senare visade det sig att han dels låg med ansiktet åt fel håll och dels hade några cm större huvud än vanligt, och kombinationen gjorde att klossen helt enkelt inte passade i hålet.
Bland dessa 15 st sjukvårdspersonal, var det till slut Saba som hade mest vett och sans och sammanfattade läget: Det här går inte - ni får påta in honom igen och ta ut honom andra hållet. Sagt och gjort, påtade de in huvudet igen, sydde igen den änden och öppnade i andra änden och bebisen kom ut.
Kritvit. Armarna och benen hände lealöst ner. Barnläkaren drog fram syrgaspump. Den enda som var vitare än bebisen var antagligen mitt ansikte. Bebisen andades inte och jag trodde den var död. Efter lite andningshjälp och gnuggning hördes dock ett litet gnäll och strax därefter ett litet skrik. Tårarna forsade - vi hade fått en liten pojke.
Ett par timmar senare var han i högform och hade inte fått några blödningar eller andra problem, som tur var. Bredvid raden med små filippinska bebisar med små bröstkorgar och runda magar, kom så vår svensk-pakistanska bebis med stor bröstkorg som hävde upp och ner, kraftiga muskulösa lår och starka armar som boxade i luften. En riktig Viking, tänkte jag. En riktig Pakistansk karlakarl tänkte Saba - bara mustaschen som saknas.
”Efter det här ska jag kanske bli tandläkare i stället”, sammanfattade Manilas bästa gynläkare läget efteråt, efter 12 års privat praktik, dock nästan lika lycklig och stolt som vi att allt gick bra till slut.
Emil Zacharias Larsson tittar nu storögt på alla nya intryck och är med i allt som händer. Han hatar att byta blöjor, annars är han nästan alltid på gott humör och gillar speciellt att sitta vid poolen, som sin pappa. Som både sin mor och sin far gillar han också att äta gott. Så på en vecka sedan vi lämnade sjukhuset har han gått upp 20% i vikt…
Är det inte fascinerande vad de kan redan efter ett par dagar. Känner igen röster, platser, saker och känslolägen. När mamma pratar och han vänder blicken mot precis den punkten i rummet.
Jag har pirat-nedladdat Emil i Lönneberga-filmen och simultanöversatt för Saba och Emil. Saba skrattade gott, men Emil tyckte mest det var festligt när det var musik och somnade precis när det var som allra mest spännande.
Andra natten hemma vaknade jag förskräckt av dagsljus på morgonen och trodde att Emil inte fått mat på hela natten. Det visade sig dock att Saba gett honom mat 4 gånger och jag hade inte ens vaknat. Well well, jag kanske kan bidra mer inom lek-detaljen.
Lyckliga hälsningar från två mycket stolta föräldrar och från en glad pigg liten Emil Zacharias.
Klicka nedan för lite fler bilder:
